Värdeökningen i portföljen är långt över min årslön. Det är trevligt men dock av akademisk betydelse. Jag kan inte leva på en pappersvinst utan det enda som har betydelse är vilken direktavkastning portföljen kan generera. Jag försöker faktiskt lära mig att inte tänka så mycket på marknadspriset. Jag äger aktier för att få utdelning, inte för att sälja dem till nästa greater fool.
Det jag minns allra bäst förra året har dock med marknadspriset att göra och det är nedgången under hösten. Jag tror att korrektionen var för liten för att ens kallas "ras", men i pengar var även detta belopp över min årslön.
Att på några veckor se en årslön försvinna sätter igång alla möjliga sorters tankar och det är av den anledningen som jag måste börja tänka bort vad portföljen är värd och enbart fokusera på utdelningen. Under nedgången så ändrades inte min förväntade årsutdelning överhuvudtaget, så det är en mycket tryggare tanke att hålla fast vid. Förr eller senare kommer det stora raset och det blir så mycket enklare att hantera om man inte kollar portföljvärdet hela tiden.
Om man fokuserar på utdelning så vet även alla att när priserna går ner så kan man köpa in sig för högre direktavkastning. Under de veckorna så köpte jag även fyrdubbelt så mycket som jag brukar göra under en vanlig månad.
Så har jag dock inte alltid reagerat under nedgångar. Jag brukar hålla ut, sitta still i båten, tänka långsiktigt och allt det där, för att sedan få panik precis på botten och sälja av några illa valda aktier (som jag sedan får se rusa iväg utan mig). Det är ingen bra strategi. Om man ska vara den som får panik så ska man vara räddast av alla så att man kommer ur först. Problemet när man väl klivit av är dock när man ska hoppa på igen. Jag känner mig själv tillräckligt väl för att veta att jag inte har en aning. Allteftersom portföljen utvecklas så har jag växlat om till att ta mindre och mindre risk så att jag istället kan ligga nära nog fullinvesterad hela tiden och erhålla utdelningar.
Nuförtiden är jag så riskavert att jag börjar tycka att till och med att köpa enskilda bolag är för hög risk (säger en som har 70+ bolag i portföljen). Istället vill jag ha så brett och kostnadseffektivt som möjligt; indexfonder eller investmentbolag och regelbundna köp för att få bra snittpriser. Om ett enskilt bolag tappar i värde så kanske man inledningsvis ser ett köpläge, men om tappet fortsätter? När blir man osäker och kliver av? När en indexfond tappar i värde så är det enklare att besluta sig för att köpa eller åtminstone ligga kvar, eftersom man kan vara ganska säker på att inte alla bolag i fonden helt plötsligt går sämre samtidigt. Man kan förmoda att tappet beror på omvärldsfaktorer snarare än problem i bolagen i sig.
När man köper enstaka bolag så finns inte den tryggheten och jag förundras verkligen över hur koncentrerade portföljer vissa har. Det mest hisnande exemplet jag såg var en bloggare som endast hade fyra bolag i portföljen. Fyra bolag! En sådan portfölj är endast för den som är extremt spänningslysten eller besitter ett exceptionellt självförtroende och lugn. Volatiliteten måste vara enorm och det är förstås sant att då förbättras chansen att slå index stort. Risken att underprestera är också stor, särskilt om det går bra under en tid eftersom risken då är större att man förväxlar tur och skicklighet.
Nej, en sådan smal portfölj är inget för mig (längre! - det ska erkännas att jag har haft en fas med värre chansningar än norska försäkringsbolag). Jag börjar inse mer och mer vad erfarna investerare menar med att det viktigaste är att skydda sitt kapital. I början förstod jag det inte alls. Varför ska man vara försiktig med 25 000 när man ändå sätter in ytterligare 25 000 nästa månad? Då kändes det viktigare att chansa mer för att överhuvudtaget få något att hända. Men nu har portföljen nått en sådan storlek relativt min lön så att det är omöjligt att korrigera för misstag med hjälp av insättningar av nytt kapital. Bara de dagliga, normala svängningarna är större än vad jag har möjlighet att spara på en hel månad och på några veckor kan som synes en årslön vara borta.
Gränsen för hur stora svängningar man är bekväm med är förstås olika för alla men jag känner att jag kan vara nära min gräns nu. Sammantaget gör detta att jag blir ännu mer beslutsam att ta ner risken i portföljen. Jag nöjer mig med att ligga nära index och jag förväntar mig att komma närmare och närmare index för varje år som går. Sedan ska man komma ihåg att avkastning som index (före avgifter) absolut inte innebär någon genomsnittlig avkastning, utan snarare att man slår 80 % av deltagarna på marknaden. Det är inte fy skam det heller.
Avslutar med ett mycket tänkvärt citat från en av mina favoritböcker The Richest Man in Babylon:
"Risk losing [your money] and you risk losing all that it would earn as well".
-- Max
Just nu är jag uppe i 12 bolag. Jag kan mycket väl tänka mig äga en massa fler bolag än så. Warren Buffet snackar om att det är bäst att äga 6 bolag eftersom att ens sjunde bästa idé antagligen är mycket sämre än den bästa eller nästbästa idén.
SvaraRaderaJag jagar utdelning, och således, hög direktavkastning. Det är mitt sätt att värdera bolag och sålla bort. Ibland inträffar det ett bolag någonting kortsiktigt väldigt tråkigt, så att bolaget värderas lägre och direktavkastningen således ökar. Då går jag in och köper en massa av det. Sen om jag aldrig får chansen att köpa in mig mer i det bolaget är det helt okej. 5 år senare så kan man lätt sitta på 30+ nya bolag, om det varit 5 år då börsen varit hyfsat högt värderad.
Det är ju en annan grej om det är världskris och alla bolag plötsligt sjunker till billiga priser. Då kanske man kastar ett mycket mindre nät, och har råd att vara petig.
Så tänker jag iaf när det kommer till "diversification". Om ett robust bolag har hög direktavkastning, då tyder det på att aktien är undervärderad. Mao, om man gör sin läxa rätt så kan man prisa in sig en egen säkerhetsmarginal.
Ja, rådet låter logiskt i teorin, men det gäller endast mycket insatta investerare och inte ens Buffett själv följer det i Berkshire. För vanliga sparare rekommenderar han istället så breda och billiga indexfonder som möjligt (specifikt rekommenderade han Vanguards S&P500-indexfond).
SvaraRaderaAtt jag har mängder med olika bolag beror mest på att jag lyssnade och köpte på nästan varenda köpråd i början och sedan har aktierna bara legat kvar. Hade jag fått göra om det så hade jag lagt alla pengar i några breda, billiga indexfonder (och gärna sådana som delar ut) och satsat på att jobba mer och tjäna pengar så att jag kunde spara mer istället. Då hade jag legat bättre till idag.
Verkar som vi tänker lika angående riskspridning och direktavkastning. Brukar tänka att man låser in en viss ränta när man köper, så man vill ogärna satsa på bolag där det finns en risk att utdelningen sänks. Vill bara av egen erfarenhet varna för om direktavkastningen verkar för hög. Då är det troligt att något inte står rätt till i bolaget. Nu har KappAhl genomfört ett antal nyemissioner och splittar de senaste åren så jag vet inte exakt vad jag köpte för mätt i dagens kurs, men direktavkastningen var i alla fall minst 8 %. Kursen halverades inom ett år och jag klev lyckligtvis av, för efter det har raset fortsatt. Fastän kursen bara är en bråkdel idag så har utdelningen sjunkit ännu snabbare och nu är direktavkastningen inte ens 2 %. Av det lärde jag mig att sluta titta på topplistor över de som delar ut mest. I längden lönar det sig att satsa på robusta bolag, precis som du säger.
Intressant det du skriver om att följa köpråd i början. Hur har de aktierna utvecklat sig jämfört med de som du nu själv väljer ut. Jag tänkte på den här kommentaren när jag läste ditt inlägg tidigare i dag där du jämförde en tidnings tips.
SvaraRaderaHar nyligen kommit i gång med ett lite mer seriöst sparande och uppskattar det som du skriver även om du spelar i en helt annan liga.
Ja, det vore ju intressant att jämföra köpråd med egna val faktiskt. Men ingen har ju tvingat mig att följa köpråd så i någon mening har jag valt ut alla aktier själv, både bra och dåliga. Minnet är selektivt så det känns som många av de "heta tipsen" har utvecklats mycket dåligt, men sanningen ligger nog närmare att både tipsen och egna val har utvecklats ungefär som index i snitt. Märkte att ju fler bolag det blev i portföljen, desto närmare index kom jag. Det är ju ganska naturligt, eftersom index är en sammanvägning av många aktier. Och om portföljen ändå är så lik index så kan man göra det enkelt för sig och bara köpa indexfonder direkt. Det är billigare och ger bättre riskspridning.
SvaraRaderaI början tror jag att det lönar sig mer att att se över sin privatekonomi än att syssla med aktieanalyser. Då frigör man mer pengar att lägga på sparandet, som förslagsvis läggs i indexfonder för att hålla nere courtagekostnaden (eller undvika helt om man väljer Avanza Zero). Allteftersom kapitalet växer så blir riskspridning viktigare och vad passar då? Jo, indexfonder! :)
Om man tycker aktieanalyser är roligt så kan man ta en mindre del av sparandet och köpa enskilda bolag. Om den potten överpresterar gentemot index så kanske man kan öka på den delen, men man ska komma ihåg att det är nära nog omöjligt att slå index över en längre period.